Öijan
Hur länge det har funnits boende på Öja är osäkert,
dock har ”skärfisket” gamla anor.
I Trosa Stads privilegiebrev från 1454 finns uppgifter
att Trosas invånare hade rätt att fiska
”i de kungliga allmänningsvattnen”.
I ett privilegiebrev från 1610 står att privilegiet avser
fiskelägena mellan Oxelösund och Tälje.
Fiskarna från Trosa brukar benämnas ”skärborgare”.
De bildade ett särskilt skrå som bestod av dem som
fiskade längst ut till havs bl.a. på Öja,
Gunnarstenarna, Viksten och Mälsten.
Först under senare delen av 1700-talet börjar
Trosa skärborgare mera frekvent dyka upp i
kyrkböckerna.
I samband med att staten övertog Öja, med
fiskevatten år 1839 ifrågasattes Trosa
skärborgare rätt till att bedriva fiske vid
Landsort, detta fortsatte dock och
skärborgarna fick betala ”fiskegäld” till
Kungliga Förvaltningen av Sjöärendena.
Skärfisket upphörde 1878.
Den 16 juli 1719 var ryssarna i Nynäshamnstrakten.
De kom skärgårdsleden norrifrån.
Befolkningen flydde undan, från Öijan kunde
man se rökmoln bolma upp norrut.
Fiskare från Trosa och Tälje, som låg på Öija för fiske,
hade ock gjort klart för hastig utrymning.
På kvällen den 16 gav sig de flesta iväg mot Trosa,
där man kände sig bäst hemma.
Omkring 17-18 juli var ryssarna över Öja.
Ett par timmar efter landstigningen stod ön i lågor
från söder till norr.
Bara ett hus skonades, orsaken till att stugan skonades
var att gumman som bodde där, höll på med storbak.
Ryssarna tog hennes bröd, och lät henne i utbyte behålla stugan.
Delar av text från boken ”Landsort – husen och människorna”
av Maria Landin och Björn Öberg.
Samt Textutdrag ur boken ”LandsOrt Öijan som och kallas Landsort”
av Axel Öberg.
Landsorts fyr
”På Öijan, som ock kallas Landzoort, är itt stoort fiskeläge.
Där står ock itt stoort Båkn uppå”, uppger Ålderstyrmannen
vid Amiralitetet Johan Månsson i sin ”Sjöbok” – vilket är
det samma som seglingsbeskrivning – som utgavs 1644
och var den första svenska.
Sedan fordom hade båken stått där, men ingen vet,
hur den såg ut, endast att den var byggd av långa stockar,
och att den gick under namnet Öija Båk.
Man vet att båken iståndsattes av Amiralitetet år 1642
och ytterligare år 1661, och att den då betecknades
som ”Båken på Öija”.
Att båken stod på samma plats som den nuvarande
fyren, är det ringa tvivel om.
Det brann emellertid ner någon gång omkring år 1670.
Berget där den stod, kallades efter den för ”Båkberget”.
År 1658 får en holländsk köpman i Stockholm,
Johan van der Hagen koncession på att där ute bygga
en fyrbåk av sten.
Redan samma år började provfyrningen, och den pågick
ännu 1659.
Man vet dock inte i vilken utsträckning, men år 1659 blir i
alla fall fyrningen regelbunden.
År 1666 befaller Konungen, att ett fyrbåk av sten skall
uppföras, och samme van der Hagen erhåller kontrakt
om byggandet, men synes inte ha gjort sig någon brådska.
Han erhåller emellertid år 1669 privilegium att för fyrens
underhåll och drift uppbära 4 öre Sm. lästen av varje
förbiseglande skepp samt att rätt att tullfritt införa upp
till 100 läster stenkol till fyrningen.
Van der Hagen hinner inte bygga något båk.
Han avlider och båken brinner ned.
Fru Margareta van der Hagen fick tillstånd att bygga
den nya fyren.
1820 kom en ny förbättring till stånd vid fyrningen.
Man övergick till rovoljelampor, varvid skenet förstärktes
med ett antal försilvrade speglar.
Först 1839 inlöste staten fyren, och den första statlige
fyrmästaren var Mauritz Enegren.
En anteckning under denna tjänstetid, som inte saknar
intresse, lyder, ”Vid landsorts fyr antogs år 1844, den
1 october ett kvinnligt biträde, Sofia Charlotta Löfström
med 100 kronors lön”,
År 1857 ökades lönen till 400 kronor, och 1860 avgick
Löfström efter 16 års tjänstgöring.
Man började bygga om fyren 1870, då byggdes ovanpå
stenfyren den koniska fyr som vi blivit vana att se.
Nu blev ljuskällan fotogenlampor.
Från Paris anskaffades linsapparat till förstärkning
av ljuset.
Lux-brännare monterades omkring 1909 till ytterligare
förstärkning av fyrljuset.
År 1938 då hela ön elektrifierades, gjordes detsamma
med fyren.
Från och med 1 juli 1963 är fyren helt automatiserad.
Landsorts fyr är i dag Sveriges äldsta (de äldre fyrar
som finns i Sverige byggdes i dåvarande Danmark).
Textutdrag ur boken
”LandsOrt Öijan som och kallas Landsort”
av Axel Öberg
Bild på fyren västerifrån före renoveringen. Lanterninen 44,5 m.ö.h. med
en lysvidd på 22 nautiska mil (M).
Lotsstationen
Generallotsdirektören Erik Hägg lämnar följande uppgifter om
lotsningsverksamhetens ursprung på Landsort i sin bok
”Bland lotsar och fyrfolk”:
”Landsorts lotsplats på Öja, den sydligaste ön i Stockholms skärgård,
anses vara en av de äldsta i riket.
Redan den 10 mars 1535 utfärdade Gutav Vasa för sin
”hejduke” Anders Bertilsson ett öppet brev, vari konungen för evärdelig
tid till honom och hans avkomma överlät Öja kronohemman i Sorunda
socken emot skyldighet för honom att styra och ledsaga kronans skepp
och farkoster, såsom ock allt kofferdi, när behov därav gjordes.
Sägnen berättar, att detta kungliga brev av Bertilsson uppspikades på
stugväggen men snart därefter av en getabock nedrevs och uppåts,
en händelse som – om den nu är med sanningen överensstämmande
– dock icke varit ett dåligt förebud beträffande utveckligen av lotseriet på Öja”
Först i 1678 års sjölag stadgades att sjöfarande var skyldiga att betjäna
sig av lots och att denne på eget ansvar skulle kommendera fartyg.
Genom en kunglig resolution den 1 mars 1680 uppdrogs åt viceamiralen
Werner von Rosenfelt att i kuststäder och på andra av honom utsedda
platser anställa lotsar.
1695 fanns det på Landsort 9 lotsar och fyra drängar.
Landsorts lotsplats hade fram till 1905 uppassning både från Landsorts
södra del, Storhamn, och från Krokskär.
Mycket längre tillbaka i tiden även från Viksten i östra
inloppet till Herrhamraleden.
1905 indrogs Krokskär som lotsuppassning och passningen sköttes direkt
från Landsort.
År 1831 var det som mest 29 lotsar i tjänst på Landsort, och 1986 var
16 lotsar fortfarande verksamma på Landsort.
1997 blev Landsort en lotsstation under Mälarens Sjötrafikområde.
Textutdrag ur boken ”Landsort – husen och människorna”
av Maria Landin och Björn Öberg
Idag finns inga bofasta lotsar i tjänst på Landsort.
Lotsar hämtas och lämnas vid Ankaruddens brygga (Herrhamra).
Kapellet
Landsorts Kapell är en gåva av hovjägmästare Helge Ax:son Johnson
på Berga Slott i Västerhaninge.
Kapellet invigdes1939.
Altartavlan är utförd och skänkt av konstnären Axel Sjöberg.
I kapellet hänger två votivskepp.
De hänger där som en påminnelse om hur Öjas tillvaro alltid
präglats av skepp och båtar.
Landsorts kapell
Altartavlan och ett av votivskeppen
Modell av den sista seglande lotskuttern vid Landsort –
en gåva av jöfartsverket
Klockstapeln
Pestkyrkogården
Norr om byn ligger pestkyrkogården där Johan Anderssons hustru
från Storhamn (byns namn) ligger begraven sedan år 1710,
för ”storm och stankskäl”.
Labyrinten
En liten bit, c:a 70 m söder om pestkyrkogården finns en labyrint anlagd.
Hur gammal den är vet men inte exakt, men mönstret är
minst tretusen år gammalt.
Den som passerade genom labyrinten var skyddad mot havets faror och
fick en bra fångst.
Även som fruktbarhetsmagi skall den fungera.
De flesta kustlabyrinter anlades i magiskt syfte och hade
anknytning till säsongsfisket.