Galleri Landsort


Åter till Galleri Landsort

Ökenärtsångare senhösten 2000.

Lesser Whitethroat (Sylvia curruca), possibly of the subspecies halimodendri. Landsort, Sweden, late autumn 2000.

Comments in English here .

Thure Wikberg har vänligen försett oss med ett par förträffliga ljudupptagningar av denna fågels för svenska öron märkliga lockläte. För att tillfredsställa dem som har olika snabb anslutning till Internet levereras de i tre olika filer som huvudsakligen har samma innehåll. Vill du få kontakt med Thure skicka några rader till birds@landsort.com.

Oförstörd ljudfil med bakgrundsljud (5.7 MB)
Förkortad version med bakgrundsljudet filtrerat (1.6 MB)
Samma, fast i 8-bitars mono (0.2 MB)

Alla bilder tagna av Björn Anderson. Mer av Björns bilder här.

Kommentarer till denna fågel här.

 


Subject: Landsortsärtsångaren granskad av Svensson

Date: Sat, 25 Nov 2000 15:21:57 +0100

From: Mattias Pettersson 

To: brevduvan@club300.se

Landsortsärtsångaren granskad av Lars Svensson

Under november har en ärtsångare hållit till i en trädgård på Landsort. Fågeln misstänktes tidigt vara av någon centralasiatisk ras; det var bland annat den rödtonat sandbruna ovansidan, märkliga ansiktsuttrycket, långa stjärten och en allmänt avvikande jizz och ett för svenska öron udda läte som fick många att reagera. Jag fångade fågeln den 3:e november (med medgivande av trädgårdens ägare, lots Björn Öberg). Då kunde konstateras bl.a. en mycket rundad vinge, en proportionellt lång stjärt (stor stjärt/ving-kvot), ett ljust gråbrunt öga samt mycket vitt på stjärten för att vara en 1k-fågel (åldern bestämdes på ruggningsgräns i större armtäckarna samt på ej ihopväxt skalle). Själv var jag mycket inne på den kinesiska rasen margelanica, särskilt som den i en artikel i Birding World förra året felaktigt beskrevs som långstjärtad och med gråa övre stjärttäckare, -karaktärer som landsortsfågeln uppvisar. 

Jag har korresponderat med Lars Svensson under november och föreslagit att vi skulle göra ett försök att fånga fågeln igen så att han kunde få se den ”live”, något som klart skulle underlätta för honom att bilda sig en uppfattning. Igår satte jag upp två nät i Öbergs trädgård och fågeln fångades lätt vid tiotiden i förmiddags (näten hade varit öppnade i bara fem minuter) lagom före båten med Lars och andra intresserade kom ut. Ärtsångaren hade ökat i vikt från 11,0 till 11,9 gram samt ökat från 4 till 6 i fettklass (skala 0-9). En ny stjärtfjäder (ännu vitare än den juvenila) höll på att växa ut (1/4 utväxt) istället för den som jag ryckte loss för DNA-analys.

Fågeln visades upp vid stationen och fotograferades av flera av de tillresta skådarna och granskades och mättes sedan av Lars.

Svenssons första ord efter några sekunders betänketid var ”halimodendri”, en ras som han har sett många av i Khazakstan och som häckar i ett bälte från Kaspiska havet i väster genom Altai till Mongoliet i öster (där den kallas telengetica). Halimodendri ligger mellan curruca-blythi-komplexet i norr och den rena ökenformen minula i söder (i väster av ryssarna kallad jaxartica: mycket liten skillnad), och utgör en brygga mellan curruca/blythi och minula. Ungefär mitt i minulas långa stråk från väster till öster finns en utbredningslucka som upptas av halimodendri. I norra-centrala Kina finns den sydostligaste ärtsångarrasen, margelanica, som är stor, långvingad och prop. mer kortstjärtad än minula.

Om fågeln är en halimodendri kan man, eftersom den har en för den rasen lång stjärt och ovanligt rundad vinge, tänka sig att den kommer från södra delen av rasens utbredningsområdet, i gränstrakterna mot minula. Men Svensson håller det inte för otroligt att det kan röra sig om en minula, men att studier av fler fåglar är nödvändigt.

Ökenärta?

Vad ska vi då kalla landsortsfågeln. Jag har under den gångna månaden frekvent använt mig av uttrycket ”ökenärtsångare”. Halimodendri häckar i en sorts halvöken mellan stäpper i norr och öknar i söder. ”Halvökensångare” skulle man därför kunna säga i dubbel bemärkelse, men vi får nog tillsvidare nöja oss med det vaga och mångtydiga ”Trolig halimodendri från rasens södra utbredningsområde, eventuellt minula”.

Lätet

Landsortsärtan har lockar enbart med ett blåmes- eller pilfinkslikt, snabbt, ”Chä-hä-hä-hä-hä-hä” (mellan 4 och 8 ”hä”). Tonen påminner även lite om rörsångare, och farten i skyttlingarna är snabbare än ex. flodsångare. Thure Wikberg, Västerhaninge, har fått en mycket bra inspelning av ärtsångaren.

Enligt vissa källor lockar a l l a ärtsångare såhär i Israel under senhöst-vinter, och eftersom merparten ärtsångare i Israel under sträcket är av ”vår” ras curruca, skulle det kunna betyda att lätet är ett vinterläte hos samtliga raser. Uppgifter från Yemen talar om smackläte hos mörka fåglar, ”Chä-hä-hä-hä –läte hos ljusa.

Själv har jag aldrig under hösten (till början av okt.) hört detta läte från ärtsångare; alla lockar med det hårda ”täck”.

En utförligare rapport och diskussion kommer senare. DNA från en stjärtfjäder har tagits fram av Urban Olsson, Göteborgs universitet, och kommer att analyseras.

Tack till Lars Svensson och Björn Öberg.

Mattias Pettersson, Landsorts fågelstation

APPENDIX

Vinge 63,5 mm

Stjärt 59 mm (Lars Svensson)

Stjärt/ving-kvot 0,93

Tars 19,7 mm (metod fig. 18b på s. 27 i Svensson, 1992)

Näbblängd till skallen 12,6 mm (Lars Svenssons mått); till näsb. framkant: 6,9 mm; till bakkant: 8,3 mm.
Näbbhöjd vid näsb. framkant 2,8; till bakkant: 3,5 mm

Vingformel:

Ytterfansinskärning på hp 345, notch på hp 234 samt mkt svagt på 5

Notch:

hp2=15,4 mm; hp3=12,5; hp4=12,0

Handpennornas förhållande till vingspetsen (vingspetsen=0):

hp1 32; hp2 4; hp3 0,4; hp4 0; hp5 0; hp6 1; hp7 3; hp8 5; hp9 6,7; hp10 8,3

hp2 föll mellan hp 7 & 8. Detta granskades okulärt, men kan också avläsas i ovanstående tabell, där hp2 är 4 mm och hp7 & 8 är 3 resp. 5 mm kortare än vingspetsen.

BESKRIVNING:

Ovansida utom vingar: Varmt sandbrun mantel med rödaktig (öländsk kalksten!) ton – valör rätt ljus; övergump med tydlig rosaröd ton; övre stjärttäckare blågrå med något markerade mörka spolstreck och aningen sandfärgade 
spetsbräm.

Huvud: Hjässans bakre del grå blandat med liknande färg som manteln. Framåt mot pannan samt ovan ögat renare blågrå, ännu ljusare och renare i ögonbrynet, som nästan gick åt det vita hållet. Örontäckare mellanmörka, svartaktigt brungrå, ganska kontrasterade mot hjässan. Inte någon tydlig ljus ögonring. Mörkgrå fläck på tygeln. På lite håll framträdde ett svagt ljust ögonbryn.

Stjärten mörkgrå (utom det mittre paret, som var brunaktigt). De yttre stjärtpennorna hade en vit teckning som var ett mellanting mellan adulta curruca och althaea enligt teckning på sid. 198 i Svensson; den mörka fläcken utmed spolen, som på teckningen till vänster sitter långt ut nära spetsen, fanns inte –istället var det en smal mörk teckning utmed spolen på ytterfanet som nästan upphörde 1 cm från spetsen. Näst yttre stjärtpennorna hade små vitaktiga spetsar. Den 25:e hade den bortryckta yttre stjärtpennan vuxit ut till 1/4; den var vitare och med nästan inget mörkt spolstreck.

Vingar: Mellanbrun grundfärg på pennorna; buffishvita spetsar på handpennorna. Tertialer rätt enfärgade, men med något mörkare bruna centra på längsta och näst längsta; bräm sandbruna. Juvenila större armtäckare med gingery/reddish kanter, inre 4 adulta mörkare och med mindre tydliga ljusa kanter. Stora alulafjädern mörkt sepia, kontrasterande mot resten av ovansidan.

Undersida: Strupe vitaktig, bröst aningen bufftonat och aningen rödtonat på bröstsidorna. Flanker aningen buffish och bakre flanker buffish med grått och rosa inslag. Buk vitaktig, undergump rent vit. Undre stjärttäckare vita med svag buff ton.

Mjukdelar: iris ljust gråbrun med aningen ljusare och gråare överkant. Ben mörkt blågrå. Näbb med ljus undre mandibel med mörk spets; färgen blågråaktig.

Helhetsintryck i handen: Mer sandfärgad och rödtonad ovansida, samt mindre vit undersida än hos de unga ärtsångare som man är van vid.

Åter till Galleri Landsort
© Landsorts Fågelstation. Senast uppdaterad 2002-12-01